Start › Blogg

Kommunisterna som hjälpte ayatollorna till makten i Iran

Hur Irans kommunistparti Tudeh hjälpte Khomeini till makten 1979 och sedan krossades. Från Shahens Iran till slöjtvång och massakern 1988.

  • Iran
  • iranska revolutionen
  • Khomeini
  • Tudeh
  • Mossadegh
  • Mahsa Amini
  • 1988 års massaker
  • historia

Före 1979 var Iran ett av Mellanösterns mest västorienterade länder. Fyra år senare var Irans kommunistparti krossat av de präster som partiet själv hjälpt till makten. Det här är historien om en revolution som åt sina egna barn, och om hur landet ser ut i dag.

Ett Iran som många har glömt

Bilden av Iran som ett land som "alltid" varit som det är i dag stämmer inte. Redan på 1920-talet tog Reza Shah makten och började modernisera landet med Turkiets Atatürk som förebild. Han byggde järnvägar, införde en sekulär rättsordning och förbjöd 1936 kvinnors slöja genom lag. Hans son Mohammad Reza Pahlavi tog över 1941.

På 1960-talet drev Shahen igenom den så kallade vita revolutionen med jordreform, industrialisering och en stor satsning på läskunnighet. Kvinnorna fick rösträtt 1963 och rätt att sitta i parlamentet. 1967, med en utökning 1975, kom en familjeskyddslag som höjde giftermålsåldern, gav kvinnor rätt att begära skilsmässa och begränsade mångiftet. Den lagen var bland de första saker den islamiska republiken upphävde.

Men bakom fasaden fanns ett auktoritärt system. Efter kuppen mot premiärminister Mossadegh 1953, planerad av CIA och brittisk underrättelsetjänst efter att han nationaliserat oljan, blev Shahen alltmer beroende av väst. Den hemliga polisen SAVAK, som grundades 1957, blev beryktad för tortyr. Siffrorna för antalet politiska fångar är hårt omstridda. På 1970-talet nämndes upp till hundratusen, men det är sannolikt kraftigt överdrivet. Försiktigare uppskattningar talar om några tusen fångar och flera hundra som dog i fångenskap.

När trycket släppte

Klyftan mellan ett sekulärt Teheran och en religiös, konservativ landsbygd som kände sig överkörd blev nyckeln till revolutionen. Ayatolla Khomeini, som 1963 gått hårt ut mot reformerna och därefter skickats i landsflykt, kunde tala till de fattiga och religiösa på ett sätt som varken Shahen eller vänstern lyckades med.

Under 1978 rullade protesterna genom landet, med sorgehögtider var fyrtionde dag som i sin tur utlöste nya protester. I augusti brann biografen Cinema Rex i Abadan, där drygt fyrahundra människor dog. Den 8 september, "Svarta fredagen", sköt trupper mot demonstranter på Jaleh-torget i Teheran. Regimen redovisade 86 döda, och en senare genomgång på uppdrag av Irans egen martyrstiftelse landade på 88 döda i Teheran den dagen. Oppositionen spred siffror på tusentals döda, och de siffrorna blev bränsle för revolutionen.

I januari 1979 lämnade Shahen landet, officiellt för en tids semester. Två veckor senare landade Khomeini i Teheran efter ungefär femton år i exil.

Koalitionen som ingen styrde

I decemberprotesterna 1978 gick liberaler, marxister, fackföreningsfolk och religiösa fundamentalister sida vid sida. De ville bort med Shahen av helt olika skäl och sköt resten på framtiden. Det är ett av historiens vanligaste och mest ödesdigra tankefel: man enas om vad man är emot och glömmer fråga vem som ska styra efteråt.

Till koalitionen hörde Tudeh, Irans kommunistparti. Det grundades 1941 som arvtagare till Persiens kommunistparti från 1920, och var efter kuppen 1953 hårt förföljt av Shahens regim. När revolutionen kom trodde partiet att en islamisk revolution mot en USA-stödd monark ändå var folkets revolution, och att man kunde följa med och sedan ta över.

Ett val med ett enda svar

Folkomröstningen i mars 1979 hade bara en fråga: "Islamisk republik, ja eller nej." Det fanns inget alternativ som sekulär republik eller konstitutionell monarki. Över 98 procent röstade ja. Konstitutionen som antogs i december samma år byggde på Khomeinis idé om "den rättslärdes förmyndarskap", där en högsta religiös ledare står över parlament, president och domstolar. Systemet hade aldrig utrymme för delad makt med sekulära krafter.

Tudeh stödde ändå ja-sidan, stödde ockupationen av USA:s ambassad i november 1979 och hyllade konstitutionen. Ledaren Noureddin Kianouri ska enligt uppgift till och med ha diskuterat partiets framtid med östtyska Stasi-tjänstemän. Partiets ledning styrdes dessutom i hög grad av Moskvas linje, där det viktigaste var att stödja varje antiamerikansk regim.

Steg för steg

Utrensningen gick snabbt och metodiskt. Den provisoriska regeringen under Mehdi Bazargan hade i praktiken ingen makt, och när radikala studenter i november 1979 tog 52 amerikaner som gisslan tvingades han avgå. Gisslankrisen varade i 444 dagar. Därefter kom förbud mot Nationella demokratiska fronten och Folkets muslimska republikanska parti, attacker mot Folkets Mujahedin och kulturrevolutionen från våren 1980, då universiteten stängdes för att rensas från oliktänkande. De började öppna igen 1982–83. I juni 1981 avsattes Irans förste folkvalde president Banisadr, som tvingades fly landet, och därefter rullade en första stor våg av avrättningar av vänsteraktivister.

1983 var Tudehs tur. Ledarna arresterades i februari, över tusen medlemmar greps under våren och partiet förbjöds. Kianouri tvingades framträda på statlig tv och bekänna sig som spion. Enligt vissa uppgifter, och det här är omtvistat, fick regimen hjälp utifrån. Den sovjetiske KGB-officeren Vladimir Kuzichkin hoppade av till Storbritannien 1982 och lämnade uppgifter om iranier som arbetade för Sovjet. Enligt bland annat Mitrokhin-arkivet ska uppgifterna ha delats med CIA och sedan nått Teheran.

Massakern 1988

När kriget mot Irak, som Saddam Hussein inlett 1980, gick mot sitt slut sommaren 1988 utfärdade Khomeini en fatwa som stämplade fångar knutna till Folkets Mujahedin som "krigare mot Gud". "Dödskommittéer" sattes upp i minst 32 städer och fångar kallades till förhör som kunde vara några minuter. En relaterad fatwa riktades mot vänsteranhängare och personer anklagade för avfällighet. Människorättsgrupper talar om fyra till fem tusen avrättade, andra uppskattningar går mot tjugo eller trettio tusen.

Ebrahim Raisi satt med i dödskommittén i Teheran. Han blev senare Irans president och dog i en helikopterolycka 2024. Det var först i november 2019 som någon greps utanför Iran: Hamid Noury greps på Arlanda och dömdes 2022 i Sverige till livstids fängelse. Han släpptes i juni 2024 i ett fångutbyte mellan Sverige och Iran.

Iran i dag

I dag är Iran en stat där kvinnor enligt lag måste bära hijab. Mahsa Amini, 22 år, greps av moralpolisen i september 2022 och dog tre dagar senare i polisens förvar. FN:s oberoende utredare konstaterade 2024 att hennes död var olaglig och orsakad av våld. Protesterna som följde, "Kvinna, Liv, Frihet", möttes med skarp ammunition. Minst 551 människor dödades och omkring tjugotusen greps, enligt människorättsorganisationer.

I september 2024 godkände parlamentet en hijablag med kraftigt skärpta straff. Den stoppades i praktiken av Högsta nationella säkerhetsrådet och har inte trätt i kraft.

Nobelpristagaren Narges Mohammadi dömdes till ytterligare femton månaders fängelse för att ha skrivit om övergrepp inifrån sin cell.

Missnöjet handlar inte bara om slöjan. Under protesterna 2019, efter kraftiga bensinprishöjningar, sköts enligt Reuters, som citerade källor i inrikesdepartementet, omkring femton hundra demonstranter ihjäl. Amnesty har bekräftat minst 304. Iran har dessutom flest dokumenterade avrättningar i världen om man bortser från Kina, vars siffror hålls hemliga. Amnesty räknade minst 972 avrättningar 2024 och 2 159 under 2025.

Mönstret som upprepas

Lärdomen går långt utanför Iran. En extrem rörelse behöver bred uppslutning för att ta makten, lovar allt åt alla, och när makten är säkrad blir de tidigare bundsförvanterna ett hot som ska röjas undan. Tyska konservativa som 1933 trodde att de kunde använda Hitler och styra honom bakifrån fick se sina partier krossas inom månader. Kambodjanska intellektuella som jublade över Röda khmerernas seger 1975 hamnade själva i arbetsläger eller massgravar.

Iran på ett enda decennium, från kvinnliga ministrar och minikjolar till slöjtvång och avrättningsvågor, byggdes av människor som alla trodde att de gjorde det rätta. Det är en påminnelse om att den som släpper in de mest extrema krafterna för att man delar en fiende för stunden sällan behåller kontrollen när striden är vunnen.

Källor

  • Black Friday (1978), Wikipedia
  • Britain complicit in the crushing of Iran's Tudeh party, Qantara
  • Tudeh Party of Iran, Wikipedia
  • Hijab and chastity bill, Wikipedia
  • Enduring myths of the 1979 Iranian revolution, MEI
  • Amnesty says 304 people killed in November Iran protests, Qantara
  • Iran's executions more than double in 2025, Algemeiner
  • Iranska revolutionen, Wikipedia

Avsnittet kommer snart

KOMMUNISTERNA ÖPPNADE DÖRREN – Så hjälpte Irans röda ayatollorna till makten – publiceras på kanalen. Länken läggs in här när avsnittet är uppe.

Till YouTube-kanalen